Döden håller henne i handen

Den drar henne till sig. Sakta men säkert. Jag är inte tilräckligt stark att dra tillbaka. Jag vill klamra mig fast. Jag vill vara  den starkaste. Den som orkar dra henne tillbaka. Men jag kan inte. Ingen kan. Önskar det fanns ett sätt att lura tillbaka henne. Hon lurade döden en gång.
Att känna sig så maktlös som jag gör just nu är den läskigaste känslan jag någonsin upplevt.
Fly Tina fly. Orden ekar i min skalle. Varje gång jag vaknar, under hela dagen som passerar och det sista jag tänker på innan jag somnar.
Om det bara hade varit jag. Tänk om. Då kanske jag hade kunnat hantera detta på ett helt annat sätt. Så många runt omkring mig som mår dåligt. Jag vill inte vara den svaga Jag måste visa mig stark. Jag är starkare. Men fortfarande inte stark.
Jag vet inte hur jag ska bete mig. Jag vill vara hos henne och ta vara på den sista tiden, samtidigt som jag känner att jag bara vill fly. Låtsas som om ingenting. Men detta är nånting. Det är nåt som kommer att förändra min framtid för alltid. En framtid som skrämmer skiten ur mig. Jag orkar inte tänka. Orkar inte ta mig för saker. Jag vill stanna tiden. Stanna stanna stanna....

...stanna,

Domen.

Det finns inget mer att göra säger läkarna. En annan människa står och säger att MIN MAMMA snart inte längre kommer att finnas med oss.
Jag har tänkt den tanken tusen miljoner gånger förut. Varje gång har jag brytit ihop. Nu känns det bara så tomt. Känner mig så känslokall och likgiltig. Det går inte att förstå. Jag sitter och pratar med henne men inom kort så kommer hon inte att finnas där för mig.
Mamma är en sån stor del av mig. Hur ska jag klara mig utan den delen?
Det finns inga ord som kan beskriva den här känslan  jag har. Absolut inga ord alls. Allt är bara svart.
Jag sjunker. Jag är så rädd för vad som komma skall. Att jag inte längre kommer vara den Tina jag är idag. Att mina bröder ska växa upp utan mamma. Att det bara kommer bli vi. Vi kokmmer inte ha den stöttepelare vi lutat oss emot genom alla dessa år.
Fattar inte ens hur jag kan sitta här och skriva. Det är sjukt. Så sjukt sjukt sjukt sjukt sjukt sjukt sjukt.
Hjälp mig. Jag sjunker..

Ibland måste man tillåta sig själv att falla.

I bland slår den bara till. Utan förvarning får den dig att känna som om du faller rakt ner i ett stort svart hål. Och i bland orkar du bara inte kämpa emot. Du orkar inte skrika efter hjälp. Du faller tyst, och när du väl landat så orkar du inte ta emot den hand som sträcker sig ner för att hjälpa dig upp. I bland är det bara skönt att ligga där nere i det svarta. Att sluta orka bry sig för ett tag. Stänga ute allt och alla. Men bara för ett litet tag, för sen tränger sig det svarta allt närmare och djupare och du inser att om du stannar kvar här nere kommer ingen att kunna se och höra dig. Du tar dig förhoppningsvis upp. Det kanske är svårt att vänja sig vid ljuset. Ge det lite tid. Ge det tid.


I dag var ingen bra dag. Blir lite rädd för mig själv i bland. Eller inte rädd.. Känns bara som om det är en främmande människa som tar över min kropp för ett tag..Den kliver in och får mig att känna mig konstig. Det brukar inte vara så länge..


RSS 2.0